Month: June 2025

En chef är en chef är en chef, eller?

En gång i tiden var chefer personer som visste allt om det jobb de chefade över. Idag är chefer ofta anställda för att de är “duktiga chefer”, och inte nödvändigtvis för att de har god kunskap om hur verksamheten bedrivs på “gräsrotsnivå”. Resultatet kan bli orealistiska krav på prestation, produktion och resultat, i värsta fall också kombinerat med dålig kontakt med sina aktiva medarbetare. En chef som inte vet hur man utför grundarbetet riskerar dessutom att förlora sin nödvändiga pondus. Jag ska exemplifiera vad jag menar med följande anekdot från verkliga livet:

Min far kom 1958 från Tyskland till Bergianska trädgården som praktikant och sommarjobbare. I början fick han gräva rabatter och rensa ogräs, precis som alla andra praktikanter, efter att ha gått en grundutbildning på en trädgårdsskola. Efter ett år på Bergianska trädgården fick han anställning som trädgårdsmästare i Kalmar.

Han fortsatte sedan att arbeta som trädgårdsmästare på olika platser och i olika positioner. Till Enköping kom han år 1966 som stadsträdgårdsmästare, såvitt jag vet den första anställningen där han oftast var klädd i kostym, snarare än arbetsbyxor och flanellskjorta. År 1978 fick han anställning som chefsträdgårdsmästare vid … Bergianska trädgården i Stockholm. Cirkeln var sluten.

Den händelse som gjort ett av de största intrycken på mig inträffade en tidig sommar när jag besökte honom, och han just då visade runt en delegation från en japansk botanisk trädgård, klädd i kostym och slips. När de passerade några trädgårdsmästare som grävde en ny rabatt, blev han väldigt upprörd: “Så här kan det inte se ut. Det måste vara helt raka kanter, och det måste vara minst 40 cm djupt!”. Trädgårdsmästare svarade att “Det går inte, det är stenigt och jorden är stenhård!”

Min far svarade inget, tog bara av sig kavajen, tog spaden från en av dem och grävde en halvmeter… helt rakt och 40 cm djupt. Han lämnade tillbaka spaden, tog på sig kavajen igen och sa bara helt kort: “Sådär vill jag ha det gjort!”. Sen gick han vidare med sina gäster.

Den episoden sitter fortfarande gjuten i mitt minne, 40 år senare. Min far använde ett argument som det inte går att diskutera emot; han visade praktiskt att han visste vad han begärde av sina anställda. Han var alltså inte bara en teoretiker som aldrig hade tagit ett spadtag (trots att han gick omkring i kostym och slips). Han var en chef som visste hur det grundläggande hantverket skulle utföras. I min egen undervisning har jag alltid försökt att förmedla den här grundläggande tanken: som chef eller projektledare måste man åtminstone ha grundkunskaperna om det område man ska leda arbetet i. Man behöver inte vara expert, men man måste veta tillräckligt för att kunna uppfattas som en auktoritet i sin roll som chef.

Ska jag till exempel leda ett utvecklingsprojekt för ett stort datorsystem måste jag förstås kunna tillräckligt mycket om systemutveckling och programmering för att kunna veta om det är genomförbart eller inte, men jag behöver också veta tillräckligt mycket om det område systemet ska användas inom för att inse om systemet inte uppfyller användarnas behov. Har jag inte den kunskapen är risken stor för att jag kommer att:

  1. misslyckas med projektet genom att ställa felaktiga, för svaga eller för hårdare krav på systemet
  2. bli en chef/projektledare som kommer att sakna förtroende hos mina medarbetare, kanske till och med till den grad att jag blir gjord till åtlöje bakom ryggen.

Om man inte har de grundkunskaperna finns det förstås fortfarande en möjlighet att bli/vara en bra chef. Men då måste man istället vara ödmjuk och efterfråga de kunskaper man själv inte har, från de av sina medarbetare som har just den erfarenhet som man själv saknar (här kan man också behöva påminna sig själv om att det inte alltid är de med högst utbildning eller position i organisationen som har den bästa kunskapen om alla moment i arbetet, utan man kan behöva höra sig för med medarbetare från alla kategorier.).

Det som däremot inte fungerar är den omnipotenta chefen som antingen tror sig kunna allt eller, ännu värre låtsas kunna allt.


Den här texten tillägnas minnet av min far, Klaus Oestreicher, som hastigt lämande oss den 28 juni 2024 i en ålder av 90 år.

AI i forskning och examination

Tidigare under veckan var Niklas Humble inbjuden till Mittuniversitetet – och institutionen för kommunikation, kvalitetsteknik och informationssystem (KKI) – för att hålla en presentation på temat “AI i forskning och examination”. Passet varvades med forskning från EDU-AI-projektet vid Uppsala universitet, praktiskt arbete och diskussion. 

Som en del i detta skulle deltagarna testa ett antal AI-verktyg, diskutera möjligheter och utmaningar, samt utveckla sina egna AI-strategier för forskning och högre utbildning. Arbetet var inspirerat av artikeln:  

Humble, N. (2024). Risk management strategy for generative AI in computing education: How to handle the strengths, weaknesses, opportunities, and threats? International Journal of Educational Technology in Higher Education, 21. https://doi.org/10.1186/s41239-024-00494-x  

Under passet, och den efterföljande diskussion, blev det uppenbart hur mycket vi kan lära av varandra när vi samarbetar och diskuterar över ämnesgränserna. Vad händer när datavetare diskuterar med journalister? Eller när ingenjörer samarbetar med arkivarier? 

Svaret: något spännande och oväntat! 

Nytt forskningsprojekt om hot och trakasserier i digital vård

Vi är glada att meddela att vårt forskningsprojekt DIGI-RISK: Hot och trakasserier i digital vård – Riskfaktorer och riktlinjer för förbättring har beviljats finansiering av Forte inom utlysningen “Arbetslivets utmaningar 2025”.

Digitaliseringen av vården har gett stora möjligheter – men den har också medfört nya arbetsmiljörisker. I takt med att video- och chattkonsultationer blivit en allt vanligare del av vårdpersonalens vardag har också förekomsten av hot, trakasserier och gränsöverskridande beteenden ökat.

DIGI-RISK syftar till att:

  • identifiera riskfaktorer kopplade till digitala vårdmiljöer,
  • undersöka skillnader mellan olika vårdprofessioner och kontexter,
  • och tillsammans med vårdpersonal utveckla riktlinjer för hur vi kan skapa tryggare digitala arbetsmiljöer.

Projektet löper mellan 2025 och 2028 och genomförs av ett tvärvetenskapligt forskarteam med expertis inom människa-datorinteraktion, arbetsmiljöforskning och design. Projektledare är professor Åsa Cajander vid Uppsala universitet. Övriga forskare i projektet är Maral Babapour Chafi (Chalmers/ISM) och Magdalena Ramstedt Stadin (Uppsala universitet).

Projektets samhällsnytta är tydlig: en säkrare digital arbetsmiljö för vårdpersonal gynnar inte bara arbetsmiljön, utan även vårdkvalitet och patientsäkerhet. Resultaten kommer att spridas via vetenskapliga publikationer, populärvetenskapliga rapporter och i samverkan med vårdens aktörer.

Läs mer om projektets syfte, metoder och planerade aktiviteter i kommande inlägg här på bloggen!

Hur upplever primärvården att patienterna får läsa sina journaler?

Att patienter kan läsa sin journal online via 1177 Journalen har blivit en självklar del av svensk hälso- och sjukvård. Men hur upplever vårdpersonalen i primärvården denna förändring? I en ny studie i JMIR Medical Informatics undersöker Irene Muli, Åsa Cajander, Isabella Scandurra† och Maria Hägglund hur vårdpersonal upplevde implementeringen av journalöppning i en vårdcentral i Region Stockholm.

Ett system med både potential och problem

Personalen beskrev journalsystemet som både flexibelt och bristfälligt. Det uppfattades som tekniskt komplext, svårt att använda, och saknade tillräckliga funktioner för att skydda känslig information. Samtidigt upplevdes det som ett steg i rätt riktning för transparens och patientdelaktighet – särskilt när patienter kunde följa sin egen vård och komma bättre förberedda till besök.

Arbetsmiljön spelar stor roll

En viktig insikt i studien är att arbetsmiljön i primärvården påverkar hur systemet tas emot. Tidspress, hög arbetsbelastning och brist på stöd gör det svårt att hinna dokumentera korrekt och i tid. Dokumentationspraxis varierade dessutom mellan olika yrkesgrupper, och brister i struktur och kvalitet på anteckningar lyftes som en risk både för vården och för patienternas förståelse.

Blandade reaktioner bland vårdpersonalen

Vissa respondenter välkomnade öppenheten – andra var mer tveksamma. Det fanns oro för att patienter skulle misstolka information, bli oroade, eller ifrågasätta innehåll. Några anpassade sitt sätt att skriva journaler för att undvika konflikter, vilket riskerar att försämra den kliniska nyttan av anteckningarna. Samtidigt såg flera respondenter att patienterna kunde få bättre förståelse, känna sig tryggare och bli mer delaktiga i sin vård.

Implementeringen upplevdes som långsam och otydlig

En intressant del av studien handlar om själva införandet. Vårdpersonalen beskrev det som en lång och utdragen process med fragmenterad kommunikation. Många visste inte när systemet skulle aktiveras eller hur patienterna informerades. Några hade fått information genom tidigare arbetsplatser eller kollegor – men strukturerad utbildning saknades ofta. Flera uttryckte att de saknade förståelse för vad som faktiskt förändrades i praktiken.

Slutsatser

Studien visar att det inte räcker att implementera teknik – det behövs också organisatoriskt stöd, tydlig kommunikation och ett genomtänkt införande. För att digitala tjänster som journalöppning ska fungera i praktiken, krävs att både vårdpersonal och patienter får rätt förutsättningar och kunskap. Det behövs också bättre förståelse för hur arbetsmiljö, teknik och patientinteraktion samspelar i primärvårdens vardag.

Läs hela studien här:
Muli I, Cajander Å, Scandurra I, Hägglund M (2025). Health Care Professionals’ Perspectives on Implementing Patient-Accessible Electronic Health Records in Primary Care: Qualitative Study. JMIR Medical Informatics, 13:e64982.
https://medinform.jmir.org/2025/1/e64982
DOI: 10.2196/64982

Digital hälsa tillsammans med kvinnor i hemlöshet

I ett nytt forskningsprojekt riktar vi fokus mot en grupp som ofta hamnar utanför den digitala utvecklingen: kvinnor med erfarenhet av hemlöshet. Tillsammans med dessa kvinnor, civilsamhällesorganisationer och forskare från olika discipliner ska vi utforska hur digitala hälsotjänster kan utformas för att bättre stödja människor i utsatta och krispräglade livssituationer.

Projektet leds av Jenny Eriksson Lundström, och i teamet ingår även Sophie Gaber och Åsa Cajander. Tillsammans kombinerar vi kompetens inom informationssystem, vårdvetenskap, interaktionsdesign och inkluderande forskningsmetoder.

Under det kommande året kommer vi att arbeta med att vidareutveckla våra idéer, fördjupa samarbetet med målgruppen och skriva en större forskningsansökan. Målet är att skapa kunskap och lösningar som bygger på de erfarenheter och behov som kvinnor i hemlöshet själva lyfter fram – snarare än att försöka anpassa befintlig teknik i efterhand.

Vi hoppas kunna bidra till en mer rättvis och hållbar digital utveckling inom hälsoområdet.

Förstår vi vad vi lär oss – när AI förklarar?

Hur påverkar AI vår förståelse i utbildningssammanhang – och vad händer med lärandet när tekniken inte kan förklara sig?

I en ny artikel som jag skrivit tillsammans med Roger McDermott och Mats Daniels diskuterar vi hur generativ AI påverkar centrala pedagogiska begrepp som förklaring, förståelse och kompetens. Vi ser tydligt att många AI-verktyg, trots sin användbarhet, saknar det som ofta är avgörande i undervisning: möjligheten att förklara varför något är som det är.

I traditionell undervisning är förklaringar centrala – både för lärarens sätt att undervisa och för studentens sätt att visa förståelse. Men när tekniken blir ett svart låda, där svar ges utan transparens, kan själva lärandeprocessen påverkas negativt. Det gäller särskilt i STEM-ämnen där kausala samband är viktiga för att bygga en djupare förståelse.

Vi introducerar därför begreppet interrogabilitet – alltså AI-systemets förmåga att kunna besvaras och ifrågasättas. Det handlar om att bevara elevernas aktiva roll i lärandet, även när AI är en del av undervisningen. Vi menar att tekniken måste stödja dialog, kritiskt tänkande och reflektion – inte ersätta dem.

Ska AI bidra till utbildning på riktigt, behöver vi se bortom automatisering och istället ställa krav på system som stödjer förståelse. Det är först då AI kan bli ett verkligt pedagogiskt verktyg – snarare än ett snabbt genvägsverktyg.


Är du intresserad av AI, pedagogik och digital utbildning? Läs gärna artikeln här:
https://link.springer.com/chapter/10.1007/978-3-031-93567-1_21

När AI möter Flow – vad händer med fokus på jobbet?

AI-verktyg som ChatGPT och GitHub Copilot har snabbt blivit en del av vardagen för många IT-professionella. Men leder dessa verktyg till den eftertraktade Flow-känslan – ett tillstånd av djup koncentration och arbetstillfredsställelse? I en ny studie som jag skrivit tillsammans med Eve Martina Lange och Maria Normark undersöker vi hur AI påverkar människors upplevelse av fokus i arbetslivet.

När tekniken hjälper – och stjälper

Flow, eller det som ibland kallas att vara “i zonen”, är ett tillstånd där allt annat försvinner – man är fullt koncentrerad, utmanad och engagerad. I vår studie intervjuade vi tolv IT-professionella som arbetar med olika AI-verktyg för att undersöka om tekniken främjar eller stör detta tillstånd.

Resultatet? AI-verktyg har potential att skapa goda förutsättningar för Flow – men de gör det inte automatiskt. Verktygen gav ofta snabb återkoppling, hjälpte användare att komma vidare i sitt arbete och frigjorde tid för mer komplexa uppgifter. Men samtidigt kunde brister i anpassning, felaktiga förslag och oprecisa svar leda till frustration och tappat fokus.

Flow kräver mer än teknik

Våra intervjupersoner lyfte fram tre nyckelfaktorer som påverkar möjligheten att uppleva Flow: tydliga mål, balans mellan utmaning och förmåga, samt direkt återkoppling. AI-verktyg kan stödja dessa – om de är väl utformade. Men ibland krävs snarare bättre design än mer teknik.

Det visade sig också att Flow oftare uppstod i arbetsuppgifter med tydliga ramar än i kreativa, öppna uppgifter – där AI-verktyg ibland gav mer brus än hjälp.

Design för Flow

Vad kan vi då göra? Studien pekar på att AI-verktyg bör:

  • Stödja tydlig målsättning och fokuserade arbetsflöden
  • Anpassa sig efter användarens behov och arbetsstil
  • Ge snabb, relevant återkoppling – utan att ta över processen

I framtidens arbetsliv behöver vi inte bara smart teknik, utan också teknik som förstår hur människor fungerar.


Den här studien är en del av vårt forskningsprogram om arbetsengagemang, AI och arbetsmiljö finansierat av AFA försäkring.

Läs artikeln här:
https://link.springer.com/chapter/10.1007/978-3-031-93429-2_3