Month: November 2025

LärA-AI: Ny forskarskola om lärares arbetsmiljö i en AI-transformerad skola

Det är med stor glädje jag kan berätta att Uppsala universitet, tillsammans med KTH och Högskolan i Gävle, beviljats medel för en ny forskarskola finansierad av Vetenskapsrådet: LärA-AI – Läraryrkets arbetsmiljö i en AI-transformerad skola. Forskningsområdet är både angeläget och aktuellt. I takt med att generativ AI tar plats i klassrummen förändras också läraryrkets innehåll, villkor och förutsättningar, och det går snabbt.

Varför behövs forskarskolan?

Läraryrket befinner sig mitt i en stor omställning. Många skolor använder redan AI-baserade verktyg som stöd i planering, bedömning och dokumentation. Det innebär nya möjligheter, men också nya krav, både tekniska och etiska. Samtidigt vet vi att många lärare redan har en pressad arbetssituation, med hög arbetsbelastning och ökade administrativa krav.

Forskarskolan tar sig an just denna kombination av digitalisering, arbetsmiljö och professionell utveckling. Målet är att skapa ny kunskap om vad AI innebär för läraryrkets innehåll, ansvar, kompetensbehov och sociala arbetsmiljö.

Tre lärosäten – nio doktorander

Totalt kommer nio doktorander att antas. De är placerade vid de tre lärosätena och arbetar i nära samverkan med skolor och lärarutbildningar. Forskningen organiseras i tre områden:

  1. AI:s påverkan på undervisningens innehåll och organisering
  2. Ansvar, etik och professionella bedömningar
  3. Digital kompetens, kollegialt lärande och professionsutveckling

Doktoranderna undervisar inom lärarutbildningen och tar del av ett gemensamt kurspaket, seminarier, forskningsbesök och internationella sommarskolor. På så sätt vävs forskning, utbildning och praktik samman i vardagen.

HTO-gruppens roll

Flera av oss inom HTO-gruppen medverkar i forskarskolan, med fokus på digital arbetsmiljö, socioteknik och människa–AI-samarbete. Det innebär att doktoranderna får tillgång till kompetens om hur tekniska system påverkar arbete, organisationer och professionella roller, något som ligger helt i kärnan av forskarskolans frågor. Vi kommer också vara huvudhandledare till två doktorander, och bihandledare till ytterligar fyra doktorander.

En viktig satsning för framtidens skola

AI förändrar skolan snabbt, och för läraryrket innebär det både nya möjligheter och nya påfrestningar. Med LärA-AI skapas en forskningsmiljö där dessa frågor kan studeras långsiktigt, tvärvetenskapligt och nära praktiken.

Jag ser mycket fram emot att följa och bidra till forskarskolans arbete under de kommande åren.

Användbarhet är lika aktuellt idag som för 25 år sedan

Inför World Usability Day som infaller andra torsdagen i november varje år påminns vi om varför frågan fortfarande är brännhet. I vardagen använder vi runt 25 system parallellt på jobbet. Små brister i ett system spiller snabbt över till nästa. Det som ser bra ut i en prototyp kan fallera i verklig drift med tidspress, kyla, bländande ljus och många handovers.

Samma kärnfråga kvarstår som för 25 år sedan: fungerar det för rätt användare, med rätt mål, i rätt situation. Idag är beroendena tätare, regelkraven fler och upphandlingar gör lokala justeringar svårare. Därför räcker det sällan att flytta en knapp. Vi behöver se hela arbetsmiljön: fysisk miljö, socialt klimat, kognitiv belastning, organisation, digital kvalitet och känslor. AI är nytt, men principerna är desamma. Otydliga mål, ansvar och stöd gör tekniken till ytterligare en belastning.

Tre saker som hjälper i praktiken:

  1. Delat ansvar tidigt mellan roller som kompletterar varandra vid IT-införanden
  2. Fokus på hela arbetsmiljön, inte bara gränssnitt
  3. Skyddad tid för användare att prova, lära och justera

World Usability Day handlar om just detta: att göra tekniken användbar i verkligheten.

World Usability Day påminner oss om vardagens verklighet: teknik blir användbar först när den fungerar i sitt sammanhang!

Embodied Knowledge on the Rails: Presenting Research at the Swedish Transport Research Conference

Last week, the Swedish Transport Research Conference 2025 (STRC2025) took place at Linköping University, Campus Norrköping. This annual event gathers researchers from across Sweden who study transport systems in national or local contexts. The conference offers a platform for interdisciplinary exchange, covering all modes of transport and topics ranging from technology and design to planning, policy, and human factors. It is a very nice meeting point where engineering meets social science, and where both established and early-career researchers contribute. The conference was an inspiring and enjoyable event with many interesting presentations showcasing ongoing research within the Swedish transport community.

At this year’s conference, I presented my contribution titled “Train Driving as Embodied Practice: An Ethnographic Approach.” The paper addresses a critical question in today’s rapidly evolving railway sector: what remains uniquely human in the increasingly automated landscape of train operations? With the growing interest in automation and driver-assisting technologies, understanding the human contribution to train driving becomes essential not only for safety and efficiency but also for preserving forms of knowledge that machines cannot easily replicate.

The study builds on 2.5 years of ethnographic fieldwork in the system for Swedish railway operations, involving participatory observations and contextual interviews with experienced train drivers. Rather than focusing on formal procedures, the research explores the situated and embodied aspects of the train driver’s work, i.e., the tacit, sensory, and bodily knowledge that shapes everyday decisions and reactions on the rails.

The findings illustrate that train driving is far from a purely cognitive or rule-based activity. Drivers are constantly attuned to the train and its environment through a subtle interplay of sound, vibration, and movement. For example, one driver could identify a braking issue simply by hearing a faint difference in rhythm that to an observer sounded like ordinary background noise. Others described how they could “feel” when the tracks were slippery, a sensation difficult to verbalize yet instantly recognisable to those with years of experience. This sensitivity, developed through practice, enables drivers to detect irregularities and respond proactively, often before technical systems register any issue.

From a theoretical perspective, the study draws on frameworks of situated, distributed, and embodied cognition. It shows that knowledge in train driving is not confined to the mind but distributed across the body, the locomotive, and the physical railway environment. The train becomes an extension of the driver’s body, and operating it involves a form of bodily reasoning that combines sensory awareness with technical expertise, which challenges the assumption that human knowledge can be fully codified or automated.

By making these embodied practices visible, the research contributes to ongoing discussions about automation and human–machine collaboration. While automation offers many benefits, it also risks overlooking the non-verbal, experiential, and embodied dimensions of skilled work. Understanding these dimensions is crucial for designing systems that complement rather than replace human capabilities.

STRC2025 was an engaging event and I appreciated the opportunity to present my work and to exchange perspectives with researchers from a wide range of disciplines.