I en ny studie undersöker Irene Muli, Åsa Cajander, Nadia Davoody, Lovisa Jäderlund Hagstedt, Helena Hvitfeldt, Maria Hägglund och Marina Taloyan hur patienter och vårdpersonal uppfattar videobesök i svensk primärvård, vilka patienter som faktiskt använder dem och vilka faktorer som påverkar användningen. Studien bygger på fokusgrupper med 27 vårdprofessionella och intervjuer med 13 patienter.
Ett av de mest intressanta resultaten är att införandet av videobesök beskrivs som snabbt, otydligt och delvis oförberett. Pandemin gjorde att tjänsten kom på plats fort, men det fanns inte tillräckligt med tid för en genomtänkt introduktion. Patienter fick information och instruktioner, men behövde ofta extra stöd för att faktiskt komma igång. Samtidigt hade vårdpersonalen begränsad utbildning och ibland även begränsad insyn i den patientnära tekniken, vilket gjorde det svårare att hjälpa patienter när problem uppstod.
Studien visar också att användning av videobesök inte bara handlar om teknisk tillgång, utan i hög grad om föreställningar om vem tjänsten passar för. Videobesök uppfattades ofta som något för yngre och digitalt vana patienter, medan äldre personer och patienter med språkrelaterade eller kognitiva hinder oftare sågs som icke-användare. Det är ett viktigt resultat eftersom det pekar på att användningen påverkas av antaganden och förväntningar, inte bara av faktiska behov eller medicinska förutsättningar.
En annan central poäng är att både patienter och vårdpersonal aktivt formar när videobesök används. Patienters önskemål, livssituation och möjlighet att ta sig till vårdcentralen spelade stor roll. För vissa var videobesök ett smidigt alternativ som sparade tid och förenklade kontakten med vården. För andra framstod fysiska besök eller telefonkontakt som mer naturliga. Vårdpersonalens egna bedömningar var också avgörande, särskilt eftersom det ofta saknades tydliga kliniska riktlinjer för när videobesök var lämpliga.
Det kanske mest tankeväckande resultatet är att videobesök riskerar att förstärka ojämlikheter om de införs utan tillräckligt stöd. Författarna visar att digital infrastruktur, plattformarnas användbarhet, ersättningssystem, organisatoriska förutsättningar och sociodemografiska skillnader påverkar användningen. När vårdpersonal och patienter gör antaganden om digital förmåga eller lämplighet finns en risk att vissa grupper aldrig riktigt får möjlighet att prova tjänsten. Studien pekar därför på att ett mer jämlikt införande kräver både bättre användbarhet, bättre stöd och större digital beredskap i vården.
Sammantaget ger studien en viktig bild av att videobesök inte kan förstås som enbart en teknisk lösning. Användningen formas i mötet mellan teknik, professionella bedömningar, patienters preferenser och de organisatoriska villkor som omger vården. Studien visar att frågan inte bara är om videobesök fungerar, utan för vem de fungerar, när de erbjuds och på vilka villkor.
Referens
Muli, I., Cajander, Å., Davoody, N., Jäderlund Hagstedt, L., Hvitfeldt, H., Hägglund, M., & Taloyan, M. (2026). Health Care Professionals’ and Patients’ Perceptions and Experiences of Who Uses Video Consultations, and Why: Qualitative Study. JMIR Human Factors, 13, e68658. https://humanfactors.jmir.org/2026/1/e68658





