En gång i tiden var chefer personer som visste allt om det jobb de chefade över. Idag är chefer ofta anställda för att de är “duktiga chefer”, och inte nödvändigtvis för att de har god kunskap om hur verksamheten bedrivs på “gräsrotsnivå”. Resultatet kan bli orealistiska krav på prestation, produktion och resultat, i värsta fall också kombinerat med dålig kontakt med sina aktiva medarbetare. En chef som inte vet hur man utför grundarbetet riskerar dessutom att förlora sin nödvändiga pondus. Jag ska exemplifiera vad jag menar med följande anekdot från verkliga livet:

Min far kom 1958 från Tyskland till Bergianska trädgården som praktikant och sommarjobbare. I början fick han gräva rabatter och rensa ogräs, precis som alla andra praktikanter, efter att ha gått en grundutbildning på en trädgårdsskola. Efter ett år på Bergianska trädgården fick han anställning som trädgårdsmästare i Kalmar.

Han fortsatte sedan att arbeta som trädgårdsmästare på olika platser och i olika positioner. Till Enköping kom han år 1966 som stadsträdgårdsmästare, såvitt jag vet den första anställningen där han oftast var klädd i kostym, snarare än arbetsbyxor och flanellskjorta. År 1978 fick han anställning som chefsträdgårdsmästare vid … Bergianska trädgården i Stockholm. Cirkeln var sluten.

Den händelse som gjort ett av de största intrycken på mig inträffade en tidig sommar när jag besökte honom, och han just då visade runt en delegation från en japansk botanisk trädgård, klädd i kostym och slips. När de passerade några trädgårdsmästare som grävde en ny rabatt, blev han väldigt upprörd: “Så här kan det inte se ut. Det måste vara helt raka kanter, och det måste vara minst 40 cm djupt!”. Trädgårdsmästare svarade att “Det går inte, det är stenigt och jorden är stenhård!”

Min far svarade inget, tog bara av sig kavajen, tog spaden från en av dem och grävde en halvmeter… helt rakt och 40 cm djupt. Han lämnade tillbaka spaden, tog på sig kavajen igen och sa bara helt kort: “Sådär vill jag ha det gjort!”. Sen gick han vidare med sina gäster.

Den episoden sitter fortfarande gjuten i mitt minne, 40 år senare. Min far använde ett argument som det inte går att diskutera emot; han visade praktiskt att han visste vad han begärde av sina anställda. Han var alltså inte bara en teoretiker som aldrig hade tagit ett spadtag (trots att han gick omkring i kostym och slips). Han var en chef som visste hur det grundläggande hantverket skulle utföras. I min egen undervisning har jag alltid försökt att förmedla den här grundläggande tanken: som chef eller projektledare måste man åtminstone ha grundkunskaperna om det område man ska leda arbetet i. Man behöver inte vara expert, men man måste veta tillräckligt för att kunna uppfattas som en auktoritet i sin roll som chef.

Ska jag till exempel leda ett utvecklingsprojekt för ett stort datorsystem måste jag förstås kunna tillräckligt mycket om systemutveckling och programmering för att kunna veta om det är genomförbart eller inte, men jag behöver också veta tillräckligt mycket om det område systemet ska användas inom för att inse om systemet inte uppfyller användarnas behov. Har jag inte den kunskapen är risken stor för att jag kommer att:

  1. misslyckas med projektet genom att ställa felaktiga, för svaga eller för hårdare krav på systemet
  2. bli en chef/projektledare som kommer att sakna förtroende hos mina medarbetare, kanske till och med till den grad att jag blir gjord till åtlöje bakom ryggen.

Om man inte har de grundkunskaperna finns det förstås fortfarande en möjlighet att bli/vara en bra chef. Men då måste man istället vara ödmjuk och efterfråga de kunskaper man själv inte har, från de av sina medarbetare som har just den erfarenhet som man själv saknar (här kan man också behöva påminna sig själv om att det inte alltid är de med högst utbildning eller position i organisationen som har den bästa kunskapen om alla moment i arbetet, utan man kan behöva höra sig för med medarbetare från alla kategorier.).

Det som däremot inte fungerar är den omnipotenta chefen som antingen tror sig kunna allt eller, ännu värre låtsas kunna allt.

Den här texten tillägnas minnet av min far, Klaus Oestreicher, som hastigt lämande oss den 28 juni 2024 i en ålder av 90 år.